Kalle Gla mä sola
Gla va Lars i Hôsera,
Erk mä Mun va åg litt gla,
gla va Jan där Nola,
men den aller gla´ste va
Kalle Gla,
Kalle Kirom-lirom-la,
Kalle Gla mä Sola.
Va dä bröllôp nôastans,
va dä jäntefal å dans,
va`n den varste kär`n sôm fanns
jämt på hele jola.
Erk å Lars, kamraten hans,
feck e snudi tös te mans
e feck Jan där Nola;
brura sjôl mä ring å krans
töckte Kalle Gla va hans,
svang´a, slang´a, sang å sa:
Här ä brura, här ä ja,
Kalle Gla,
brura ho vell hellre ha
Kalle Kirom-lirom-la,
Kalle Gla mä Sola,
än si ega Ola.
Ble dä sen att boen ba
gôsera
varsego gå fram å ta
dä som stog på bola.
”Ja”, sa Lars i Hôsera,
Erk mä Mun feck åg fram ”ja”,
”ja”, sa Jan där Nola
– den som aller gla´est sa:
”ja”, å ”tack, ska boen ha”,
dä va Kalle Gla.
Ble dä däng å slôssing da,
sôm dä allt för jämnan va,
däng feck Lars i Hôsera,
Erk feck åg så tämli bra
bå tå slô å riv å dra,
däng feck Jan där Nola
– den sôm varste dängen ga,
boffla, boxa, sang å sa:
”Kirom-dirom-lirom-la”,
dä va Kalle Gla.
Boen sjôl ga Kalle stut,
brura kasta Kalle ut,
ätter slängd´en Ola,
Erk å Lars sôm brör å duss
feck tehoppers samme skjuss,
ut for Jan där Nola.
Sist når stôga blankt va ren,
låg han sjôl ve närmste sten,
uttaför, där sola sken,
full å gla å gnola:
Kirom-dirom-lirom-la,
tocken bra å roli da,
tocka sol te vare gla,
trinn ä sola,
trinn ä ja,
trinn å gla sôm sola.
(Efterskörd. Första gången Söndags-Nisses julnummer 1895)
