Pluggen
Sômma ä allt bra jåli. Ve Björkstafôrs hadd di fôr i vala en spektor sôm just int va mä´ når krute fanns ôpp, å man ganger grin vi ôt´en satt vi helt på å dö.
Te äxämpel ”dövvling” dä kallt´en för ”plugg”.
Dä va en gang vi skull slô ihop e trätrapp ôt´en å vi hadd just lagt stockan ihop å bôrr bôrrhôl mä bôre å karv ut hôle, satt dä skull pass te dövvlingen.
Då kommer spektorn förstås gånass mä tomann i västarmhôlan för te se te, valls arbete geck. Va förstår tocker!
”Den där pluggen ä för grov te hôlet”, sa´ n å tog tag i dövvlingen. ”Dövvling” dä kallt´en ”plugg”. Å dämmä geck´en sin väg å pust å klev å töckt att han gjord si sak bra.
Vi kärer vi titt på hôrann å vesst int, va vi skull tro. Men rässôm dä va ga vi te ett grin. Va innôt nittan hadd dä flög i´n att dövvling hett plugg! Men tocken va´n.
Iffrå den stunna feck´en hett ”Pluggen” i all sin dar. Å sänna gjord vi på môn å kallt dövvlingen för plugg tå illakhet. Å jaggu ä ja nu så van ve stôlliheta, satt ja allri säjer ann än plugg sjôl.
(Räggler å paschaser boka numra ett)
