Du är här

Jäntanes frierfal

”Ja, Erk den tog Britta å Kajsa tog Pär,
dä börjer bli traschlitt te skaff säj en kär,
men esam te sette i stôga ä lett
å dä kan en schleppe, ôm bar en har vett.

Å räcker int gôsaan i Jöshäre te,
så finns dä i Gräsmarka tockre te se,
å skulle ja gå tess ja stuper ikôll,
en kär ska ja ha, dä begriper ni fôll.”

Så gnällde e jänte frå Arvika sta,
en jänte i Mangskog ho töckt dä va bra.
Så las di en bön å i skor åttå lär
di traska åsta för å skaffe säj kär.

I Gräsmarka gnodde di sockna kring
å svängd säj å vrängd säj, men feck ingenting,
för manfôlka flinnte å manfôlka sprang,
sôm sjôlve den Fule i hälaan dôm hang.

I Torsby antura å skepa di säj,
men allt va di feck för si friing va ”nej”,
i Sunne å Ämtervik gnall di å sang,
men manfôlka flinnte å manfôlka sprang,

Da satte di säj ner ve sjölann å gråt
å gnodd sä i yga å vänta på båt.
Kaftin på Fryxell sänn förschöckt di säj på,
men han sa:” ligg dänna, lablimmäj å gå”.

Sänn kom di te Frycksta å sänna te Kil,
där bliga di blitt å vre smala te smil,
å vecka mä halsaan så hårflätaan slang,
men manfôlka flinnte å manfôlka sprang.

Da börja di känne att näse ble lang
å önska di väl vôre hemme en gang
hos könaan å fåraan i Jöshäre lann
å hemôt di larva mä skonna i hann.

Di kunne int ha dôm på hälane nu,
för sömmaan va spröckne å läre itu
– dä schliter ut sôler tå tjockerste lär
te traske å gå för å skaffe sä kär.

( Räggler å paschaser Tillägg. KT 28 12 1911. Möjligen från 1885)