Gustaf Fröding-sällskapet

Tal till Bengt Emil Johnson vid överlämnandet av Gustaf Fröding-sällskapets lyrikpris vid årsmötet den 19 augusti 2006.

Ibland ger Vem är det en bra ingång. ”Johnson, Bengt Emil, författare, kompositör, programdirektör, Saxdalen, f. i Saxdalen”. Dagen före Lucia i höst fyller Du 70 år.

Först några ord om musiken. För 50 år sedan började Du studera pianospel och komposition för Knut Wiggen, en av de ledande i svensk musikavantgardism och elektronisk musik. Under de åtta år Du studerade hos Wiggen var Du också aktiv i musikföreningen Fylkingen, som anordnade Sveriges första happening. Du har varit verksam både som kompositör och musiker t.ex. i den kända musikgruppen Harpans krafter 1982-86. Som kompositör har Du ett mycket brett register. Musiken är ständigt närvarande i Ditt lyriska författarskap, både vad gäller text-strukturer, alla sorters textcitat och porträttdikter. Få poeter är så mycket musiker som Bengt Emil Johnsson. Man kommer ibland att tänka på en annan poet, som också förenade lyrik och modern musik, nämligen Elmer Diktonius. Det var därför intressant att Du i vår årsbok 1997 Jag! Utropar Fröding. Femton författare, hundra år efteråt gör en spännande jämförelse mellan de båda expressionisterna Fröding och Diktonius utifrån Diktonius tonsättning 1920 av Frödings dikt ”Väntan”. Jag tror mig också ibland ha sett nån blinkning till Diktonius i Dina dikter.

Från en artikel på nätet av Jari Antell citerar jag:

Under första halvan av 1960-talet inföll nämligen en guldålder för svensk experimentell gränsöverskridande litteratur, musik, konst och teater, och Bengt Emil Johnson blev en centralgestalt. Litterärt brukar inriktningen benämnas ”konkret” (efter Öyvind Fahlström), och den innebar att unga författare, konstnärer, musiker och intellektuella på ett nyskapande och lekfullt sätt blandade text, bild, ljud och scenisk framställning. De ingick samtidigt i en internationell rörelse och Stockholm spelade under de här åren en högst framträdande roll – med ”scener” som Pistolteatern, Fylkingen och Moderna museet. Det hände faktiskt att ”världsstjärnor” som John Cage deltog i svenska happenings tillsammans med Bengt Emil Johnson och andra. (I kretsen ingick även Åke Hodell, Leif Nylén, Torsten Ekbom, Mats G. Bengtsson och Carl Fredrik Reuterswärd med flera).

Antell har missat Jarl Hammarberg.

Du debuterade 1963 med diktsamlingen Hyllningarna. Under de fyra åren 1963-66 publicerade du fyra konkretistiska diktsamlingar, som snabbt gjorde dig till en av de ledande konkretistiska poeterna i landet.

Jag såg och hörde Dig och Dina kamrater på en studentafton i Göteborg i mitten av 60-talet. Du läste nog någon text-ljudkomposition, inte sant? Åke Hodell stal kvällen med sitt framförande av ”Iiiiiiiiiii gevär”. Hemmasonen Jarl Hammarberg, som jag kände från vår litterära studentklubb, kom alldeles bort p g a sin nervositet. Det var en fascinerande och minnesvärd kväll, men den påverkade mig inte – jag hade då helt andra litterära ideal, märkligt nog en poet som betytt mycket för Dig under de förkonkretistiska åren i slutet av 50-talet, nämligen Lars Englund.

Efter 1965 skedde en förändring i det svenska kulturklimatet med en ökande politisering. Du tog ”timeout” som lyriker och återkom först efter sju år 1973 med diktsamlingen Skuggsång. Under tiden hade Du inlett din yrkeskarriär vid Sveriges radio, där Du innehaft olika tjänster inom musiksektorn och också varit programdirektör 1984-92. Du har också suttit i styrelserna för Rikskonserter och Statens Kulturråd.

Efter återkomsten som lyriker 1973 har du publicerat en bok nästan varje år. Totalt rör det sig om nästan 20 diktsamlingar, men Du har också skrivit prosaböcker där främst naturkrönikorna bör uppmärksammas. Det måste kännas positivt att NE säger så här om din senaste diktsamling Medan, sedan, som kom 2005. Den ”visar J:s hela register och [har]setts som en höjdpunkt i hans författarskap”.

”Förnyaren av naturdikten i svensk poesi” är ett omdöme man oftast hör om Din diktning och det har stor täckning, tycker jag. Landskapet runt Saxdalen (eller Rävvåla som det väl hette en gång tiden) är en synnerligen viktig del i Ditt litterära kosmos. Det är nog inte i många författarskap där fåglarna är så många och spelar en så viktig roll som i Ditt författarskap.

Jag har läst nånstans att Din första i nioårsåldern publicerade dikt handlade om en morkulla. I detta sammanhang kan jag nämna att Din senaste produktion är en CD nu i år tillsammans med en gammal kollega från Sveriges Radio, Sten Wahlström numera boende i Skattkärr.

Den heter Fåglar i vår närhet och texten har Du skrivit. Detta som ett exempel på Dina värmländska kontakter. En av Dina allra första läsupplevelser var Sven Rosendahls naturkåserier. Idag är du vice ordförande i Sven Rosendahl-sällskapet och har 1998 tillsammans med Staffan Söderblom skrivit Legohjon åt alltet: en bok om Sven Rosendahl, den grundläggande boken i ämnet.

Jag har under årens lopp läst en del av Dina diktsamlingar och överraskats och tjusats av underfundiga hugskott, improvisationer och formuleringar. Men i ärlighetens namn har jag också noterat att jag inte förstått allt och inte heller funnit det intressant .Av någon anledning som jag inte riktigt kan förklara är det en diktsamling som jag läst om några gånger, nämligen

Bland orrar och kor. Kanske är det bondsonen i mig som känner mig hemma där. Överhuvudtaget känner man att Du fortfarande har kvar den folkliga förmågan att tala med vanligt folk som Du säkert lärde dig som expedit i Din pappas affär en gång i Din ungdom. Det är hembygdens vardagsspråk som ger liv åt dikterna och inte minst åt naturkrönikorna.

Du luras oftast. Det som man kan tycka vara enkelt är bara skenbart enkelt. Läser man mer noga, djupnar texten. Mycket handlar om språket och dess komplexitet men Du blir aldrig någon språkpessimist. Du är också en av humoristerna bland våra lyriker.

I Ditt författarskap ser man ofta att Du samtalar med en lyriker som jag tycker Du har betydande släktskap med, nämligen Werner Aspenström. Det är väl därför inte så konstigt att Du och jag är kollegor i rollen som ordförande i ett litterärt sällskap - Du då som ordförande i Werner Aspenström-sällskapet.

Så ett par ord om Dina värmländska kontakter. I Din senaste lyriksamling finns ett omtryck av några improvisationer i sträng form över bilder av Lars Lerin, som tidigare publicerats i boken Lars Lerin och det mörka hjärtat. Man anar Staffan Söderblom bak det projektet. Men det finns i ditt författarskap en verkligt udda bok. Den kom 1965 och heter bara Elis Eriksson. Denne Elis Eriksson har ju varit mycket aktuell detta år här i Karlstad och Värmland genom den stora utställningen av hans konst på Värmlands museum. Intresset har förvisso inte minskats av allt tal om att hans far var den värmländske ”humorikonen” Elis i Taserud!

När det gäller Ditt förhållande till Gustaf Fröding så får Du själv berätta om det. Jag såg i en doktorsavhandling att man kunde se Frödings dikt ”Vargsång” som en förkonkretistisk dikt.

Men i arbetet med detta tal gjorde jag en liten iakttagelse, som faktiskt gjorde mig lite tagen.

I det urval av de Dagens dikter som lästes under sju år i början av 1980-talet, som Du gjorde och som gavs ut 1987, tar Du med två Frödingdikter - placerade direkt efter varandra. Den första dikten är inte skriven av Fröding utan av Elmer Diktonius och är enligt min mening den bästa dikt som skrivits om Fröding. Direkt efteråt har Du placerat Frödings ”En ghasel”. Jag har aldrig läst dem på det sättet men nu känner jag att i fortsättningen kommer jag att se dessa två dikter som en helhet. Jag tror att ett sådant uttalande gläder Dig som inte är rädd för att återanvända och omkoppla ord och texter.

Alla som haft att motivera ett litterärt pris, det må gälla nobelpriset eller Gustaf Fröding-sällskapets lyrikpris, vet att det då krävs att språket knådas ordentligt för att använda ett begrepp som jag hoppas Du finner välfunnet. Hoppas att Du också kan ”ställa dig bakom” resultatet av vår ”knådande”:

Bengt Emil Johnson tilldelas Gustaf Fröding-sällskapets lyrikpris för år 2006 för sitt lyriska författarskap där vi särskilt framhåller Din nyskapande naturpoesi och Dina språkliga underfundigheter, där så mycket överlämnas till läsarens medskapande.

KJELL FREDRIKSSON